Har suttit och funderat i ungefär en kvart vad jag vill säga till världen med detta inlägg. Tack för att ni väntat på mig kanske? Jag vet att ni har saknat mig! Im alive and still going strong. Mycket roligt har jag hunnit avverka sedan senaste inlägget & lite sånt jobbigt som förkylningar, bajsblöjor & en karl som hostat sönder lungorna.

 

Jag kan säga att jag inte är riktigt säker på hur jag vill driva denna bloggen i framtiden. Jag har bland annat hunnit fundera på hur mycket jag vill lämna ut, för det blir ju mycket mer spännande om jag inte är som en öppen bok, right? Att blogga om graviditeten var kanonkul, små små detaljer som jag annars skulle glömt bort präntades ner & att titta på inlägget när vi stolta berättade att vår son hade fötts gör mig tårögd.

 

Men nu börjar han bli en "stor" kille. Inte bara att litet knyte längre. Han har sin egna personlighet, sitt eget sätt att utvecklas på & jag känner att Liam hädanefter får kliva ett steg bakåt i bloggen. Han ska inte behöva läsa om hela sin utveckling på internet när han blir stor. Om han inte vill förstås, men då får han publicera det i en egen blogg.

Självklart kommer jag fortsätta blogga men det kommer inte att komma upp dagliga bilder/snack om Liam. Visst kommer han vara en del av den men på ett nytt sätt. Det ska bli spännande att komma på nya ideér!


Jag hänvisar släkt & vänner till facebook där det kommer finnas uppdateringar om Liam, ungefär hälften har facebook, ni andra får lov & skaffa! :D