Nu är klockan 00.35 i skrivande stund vilket innebär 10 dagar kvar till beräknad förlossning, men som likväl skulle kunna innebära betydligt fler dagar än så om kroppen och bebis vill....

Väntan är lång, dagarna sniglar sig fram och ibland känns det oerhört frustrerande att bara gå och vänta på tecken och samtidigt inte riktigt veta vilka signaler du ska tolka som nu-är-det-nära-förlossningen.

I ena stunden känner jag att det kan vara rätt skönt att försöka ta vara på tiden och göra saker för sig själv den sista tiden, för att sedan växla om totalt och vara skitsur och asless på detta. Allra helst när dom där förbaskade förvärkarna sätter igång. Varje gång försöker jag tänka att jag inte ska bli hoppfull, att det förmodligen bara är "träningsläger" men likt förbaskat tänds ett hopp efter några värkar som håller i sig... för att sedan naturligtvis klinga av.

Att du som förstföderska ofta får gå över tiden är inget ovanligt, men varför ska då kroppen hålla på att luras hela tiden? Hade hellre gått less, frustrerad och förväntansfull utan några som helst känningar än denna psykiska och fysiska terror.

Till alla bebisar som är färdiga för att se sig om i världen men inte riktigt vill titta ut, gör't! Din mor och far kommer tacka dej ;)